5 saker du inte visste om hembygdsrörelsen – 2. Konsten att vara ”utsocknes”

Örnviksbyggnaden på Hultet. Foto: Jönköpings läns museum

I hembygdsrörelsens begynnelse behövde vi den främmande, den nya blicken för att kunna forma hembygdsbegreppet till vad det är idag. 

Utsocknes – från plats utanför socknen; främmande (ur Svenska Akademiens ordlista)

I mitt förra blogginlägg (se länk längst ner) skrev jag om hur samhällets förändringar under 1800-talet och sekelskiftet påverkade människans ökade benägenhet att flytta på sig. Detta skapade en rädsla för att det som vi ansåg vara vårt kulturarv och identitet höll på att försvinna. Hembygd blev ett nytt begrepp och människor fick en lokal identitet som var knuten till det nya begreppet. Idén om hembygden talade om för oss att det fanns någonting annat, någonting som vi inte kunde tillräkna oss som just hembygd. Det var i mötet med andra som vi blev varse om vår särart.

De främsta utövarna av hembygdskulten
I hembygdsrörelsens begynnelse så var det de ”utsocknes”, de främmande som var de främsta utövarna av hembygdskulten. Genom nya ögon kom vi att se på vår hembygd på ett nytt sätt. Ni vet ju att man ofta talar om att vara ”hemmablind”. Här gick hembygdsrörelsen redan då före i att välkomna dem från andra socknar, landskap och länder till att få vara med och forma och bevara platsen och arvet. Turismen blev också en viktig del i framväxten av hembygdsrörelsen. Det var när vi började sätta oss själva i rörelse som vi blev medvetna om den gamla och den nya hembygden.
Detta kan låta motsägelsefullt; å ena sidan behövdes de ”utsocknes” för hembygdsrörelsen, samtidigt som vi blev varse vår särart och hembygdsbegreppet stärktes. Men det behövdes främmande ögon för att se det egna och vi välkomnade det.

Exempel från idag
Ett bra exempel på detta idag är Björkö hembygdsförening. De har gett ut en fantastisk årsbok 2016, jag rekommenderar den varmt. I boken finns bland annat en artikel om en familj som flytt från Syrien och som bor i Björkö. Det har visat sig att deras kunskap från jordbruket i Syrien kommer till nytta i de småländska skogarna. På frågan vad de visste om Sverige innan de kom hit svarar Abdulhamid:

Vi visste nästan ingenting […] Men vi förstod att här i Sverige finns trygghet och utbildning. Det är det viktigaste med Sverige.

Den belgiske illustratören Sebastiaan berättar i en intervju:

Att skildra de småländska landskapen var som meditation för mig […] Sedan besöket i Björkö har landskapet fått en mer central plats i mina bilder.

Monika från Västergötland säger följande om sin nya hembygd Björkö:

Jag trodde jag hade sett det mesta av svensk natur, men blev verkligen imponerad när jag såg en sådan rik flora och vacker mångfald.

Solnedgång över Gränna. Foto: Jönköpings läns museum

Den gamla och den nya hembygden
Idag har begreppet hembygd, i bemärkelsen att man kan hänvisa till en geografisk plats förändrats ännu mer. Min geografiska hembygd är Karlstad men jag känner mig inte hemma där idag. Det är minnet av mormor och morfar och mitt barndomshem (som såldes på 90-talet) som skapar en känsla av hemma. Men den bär jag ju med mig oavsett jag är här eller där. Det är dofterna, ljuden och minnet men inte platsen som sådan som väcker nostalgi. Min hembygd nu är Småland, den norra delen som angränsar mot Östergötland. Det var när jag blev förälskad i Gränna som jag engagerade mig i hembygdsrörelsen. Jag ville veta allt om staden jag flyttat till. Här växer mina barn upp och här går solen ned vackrare än någon annanstans på jorden.

5 saker du inte visste om hembygdsrörelsen – 1. Upp till kamp!

Patricia Hallman, verksamhetsutvecklare hembygdsfrågor

5 saker du inte visste om hembygdsrörelsen – 1. Upp till kamp!

Jag vet inte vad du ser framför dig när du hör ordet hembygdsförening. Du kanske är en person som är väl förtrogen med hembygdsrörelsen eller så har du ingen koll alls. Oavsett så hoppas jag att mina kommande blogginlägg om denna fantastiska rörelse ska bekräfta sådant du redan vet eller lära dig någonting nytt.

Jag heter Patricia och jobbar sedan några månader tillbaka som verksamhetsutvecklare med fokus på hembygdsfrågor på Jönköpings läns museum. Tillsammans med Jönköpings läns hembygdsförbund hittar vi nya sätt på vilka vi kan arbeta med kulturarv i Sverige.
I några blogginlägg framöver vill jag för dig presentera 5 saker du kanske inte visste om hembygdsrörelsen.

  1. Upp till kamp!

Det hela började som en proteströrelse under den senare delen av 1800-talet. Vi såg att den värld vi levde i förändrades fort och radikalt. Förändring behöver inte vara någonting negativt men det som nu hände var att människor flyttade från landet till staden. Många hade under flera generationer varit bönder. Men nu var det industrierna i städerna med sina löftesrika skorstenar som lockade oss till att söka ett nytt liv, kanske ett bättre liv än det vi var vana vid. Inte nog med att vi lämnade landsbygden för staden, mängder av människor valde att till och med lämna Sverige för utlandet. Vi emigrerade. Hembygd blev nu ett begrepp som skulle laddas med ny betydelse.

Men varför började vi protestera och mot vad? Jo, jag tror vi blev rädda. De här stora förändringarna i samhället påverkade människors sätt att leva och vi var rädda för att det som kännetecknade det land vi levde i och därmed vår identitet var hotad. Den gamla folkkulturen och det vi etnologer kallar för allmogesamhället (ett förmodernt samhälle som bygger på stor grad av självhushåll, alltså bondehushållning) kunde försvinna för att aldrig mer kommas ihåg.

Nu var det upp till kamp! Ungdomsrörelsen och folkloristerna gick i spetsen och tusentals människor samlades till möten, framför allt i Dalarna för att enas kring hur kulturarvet skulle räddas. Men vi nöjde oss inte bara med att prata om det. Nej, vi blev handgripliga på så sätt att nu skulle det försvinnande samhället förevigas genom en räddningsaktion. Sagt och gjort, vi började samla in mängder av föremål över hela vårt land och till och med hus. Runt om i hela Jönköpings län finns hembygdsparker och hembygdsmuseum som ett bevis på hur föremål och byggnader togs om hand och i många fall flyttades från sin ursprungliga plats till en ny.

Idag, hundra år senare så protesterar vi inte lika högljutt men vi värnar om att bevara och berätta om den lokala historien. Samtidigt ligger vårt arv att protestera, eller engagera oss inte långt bort. Flera hembygdsföreningar är med och påverkar kulturmiljön och arvet i de kommuner de verkar i och engagerar sig i förändringar som sker i vårt samhälle. Ett exempel av många är Jönköpings hembygdsförening Gudmundsgillet som är remissinstans när kommunen ska göra ingrepp i stadsmiljön. Engagera dig du också, gå med i en hembygdsförening!

 

 

Kvinnor som inte syns

DSCF7252

Det började på en konferens i Göteborg där Wikimedia presenterade verktyget Histropedia. Jag bläddrade många hundra år bakåt bland Histropedias bilder på kända personer i historien. Där fanns inga kvinnor med bland bilderna. Jag tittade igen, nej inte någon kvinna ploppade upp i bildflödet. Var det verkligen så att kvinnor genom tiderna inte åstadkommit något alls? Jag frågade på twitter och fick svaret: ”De flesta som skriver in på Wikipedia är män, så då blir det mest män som skrivs in”.

Jag började undersöka hur kvinnor presenterats i historien och hittade Utbildningsdepartementets rapport ”Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia.”

I rapporten framkommer det att ungefär 13% av de namngivna i svenska skolböcker i historia är kvinnor och att det inte ens är så att det tillkommer fler kvinnor ju längre fram i historien – snarare tvärtom. Och det är inte heller så att kvinnor inte gjort betydelsefulla insatser, vi har ju ändå alltid funnits sida vid sida med männen. Men varför skrivs då inte kvinnor in i historien? Ja, av gammal vana har de som skriver in i historieböckerna fokuserat på männen. Så enkelt. Och så stora konsekvenser det får.

Vad händer i en värld där kvinnor inte syns? Vad händer när ungdomar läser att det bara är män som gjort betydelsefulla insatser? Vilka förebilder skapar vi? Vad händer i en värld där makt och krig är överrepresenterat och där de sociala insatserna för ett bättre liv bara blir obetydliga saker som nämns då män är inblandade?

Dessa frågor blev centrala när jag skulle börja producera en utställning som egentligen skulle handla om något helt annat.

Jag lyckades övertyga min chef om vikten av att synliggöra kvinnor i historien och ville använda en metod som jag hade lärt mig i London av Joe Lambert och på Fojo Media Institute; digital storytelling eller som vi säger på svenska digitala berättelser. Så föddes utställningen ”100 år av glömska” för att synliggöra kvinnor i historien.

Kvinnor i länet deltog i olika workshopar och skapade sina egna berättelser. Berättelser som vi klippte till filmer och nu visas i utställningen.

Många av filmerna är dramatiska men det handlar om vardagliga kvinnoöden, undanskymda kvinnohistorier som inte brukar uppmärksammas men som nu syns. Utställningen visar på att vi fortfarande har en lång bit kvar att gå innan vi kvinnor, inte bara i teorin utan även i praktiken, ses som likvärdiga medborgare.

Utställningen har fått mycket uppmärksamhet i media och en recensent har jämfört utställningen med Svetlana Aleksijevitjs vittnesmålsromaner.

Vi startade också wikipediakurser på museet. Wikipedia används flitigt och fungerar numera nästan som ett encyklopedi. Det finns ungefär fyra gånger så många artiklar om män än om kvinnor. Det finns kvinnor i Jönköpings län som gjort stora insatser och påverkat historien men ändå inte syns. Det ville vi ändra på. På självaste internationella kvinnodagen skrev vi in Calla Sundbeck – en känd fotograf i Gränna och redan innan hade vi skrivit in Adèle Wetterlind som var aktiv i grundandet av Sverige Folkskollärarinneförbund och som var den första kvinnliga cyklist i Jönköping som cyklade genom södra Sverige propagerande för kvinnlig rösträtt.

Vi kommer fortsätta skriva in kvinnor i Wikipedia och även förbättra de korta presentationerna som brukar finnas av kvinnor som redan är inskrivna.

Vi har nu sett att andra museer tagit över vår idé och tycker det är fantastiskt.

Vi är så tacksamma för all hjälp vi fått av de som jobbar på Wikimedia och vill verkligen stötta Wikipedia så att det blir ett mer nyanserat uppslagsverk eftersom så många använder det.

Jag vill tro, och hoppas, att vi kan göra skillnad.

Conchi Gonzalez

Producent, och fotograf på Jönköpings läns museum