Birgitta Andersson: ett slit och ingen hobbyverksamhet

birigtta

Hon säger att hon som barn inte var bra på någonting, men så fick hon en grön målarlåda av sin mamma och började måla stora purjolökar på masonitskivor. Sedan dess har hon inte slutat måla även om vägen till konstnärskapet varit svår och slitig.

Ute på Långholmens spinnhus (i Stockholm), som förr var ett kvinnofängelse, har Birgitta Andersson sin ateljé. Under två dagar ska jag få följa henne i hennes arbete och försöka förstå hur ett liv som konstnär kan ta sin början.

Birgitta föddes under en tid då flickor skulle ägna sig åt specifika yrken som hade med hushåll och omvårdnad att göra. Hon säger att hon inte var riktigt bra på någonting i skolan och vem vet vad som skulle hänt om inte hennes mamma givit henne en grön målarlåda i julklapp.

När jag kommer till Birgittas ateljé lägger hon de sista detaljerna på en tavla som hon målat på länge. Sju personer står uppställda nära varandra, en av männen håller om en kvinna. De står där tålmodigt tillsammans i en sorg, axlarna hopsjunkna. En kvinna håller en vit fågel som ser sårad ut. Birgitta berättar att hon var på den begravningen, det var en ung människa som hade dött och alla var förtvivlade. Jag hör att hon är där, i sorgen, när hon berättar – och när hon målar tavlan.

 

Närvarande berättelser

Birgittas ateljé är en skattkista för människor som tycker om berättelser. I varje tavla, målning och skiss finns en hel värld av berättelser och Birgitta är närvarande i de flesta. Hon sitter på en liten båt tvärs över ett stormigt hav, hon går barbent i snöväder och hon sitter på terrasser och balkonger i länder jag själv längtat till. Och ofta är en hund med henne. När jag frågar om hundarna svarar hon helt oväntat att det funnits mycket vilda hundar i de länder hon ensam rest till, och att de ibland varit farliga att ha att göra med.

 

Birgitta berättar om tiden då hon gick på en hushållsskola och satt i källaren och målade medan de andra flickorna utförda sina syarbeten. Hur hon våndades när de berättade för henne på arbetsförmedlingen att hon skulle jobba på storkök, eller jobba med äldre människor, och bara ha sin målning som hobby.

”Då började jag som kökselev på lasarettet i Jönköping och det var tufft. Jag vet inte om jag under den tiden orkade måla något på kvällarna när jag kom hem.”

Men så kom hon till Umeå, där hon skulle utbilda sig till internatföreståndare, och på kvällarna gick hon en målarkurs på ABF.

”Där var det en konstnärinna som hade gått på Konstakademin som sa till mig att jag skulle söka till Konstakademin och det var som att hon tände en gnista i mig.”

Efter flera målarutbildningar på kvällar efter jobbet sökte hon äntligen till Konstakademin. Det var svårt även på den tiden att komma in, säger Birgitta som fick söka tre gånger innan hon kom in.

” Jag glömmer aldrig den gången då jag skulle gå till jobbet, klockan var sex på morgonen, det var nere på Skanstull de sålde lösnummer på Dagens Nyheter och där stod det Antagna till Konstakademin och då stod mitt namn först. Åh, det var fantastiskt, det var som att komma till stjärnhimmelen.”

Men lycklig, nej det har hon aldrig tänkt på om hon var, säger Birgitta när jag frågar henne. Att måla är ett slit och ingen hobbyverksamhet. Det är sällan hon är nöjd med det hon målar och ofta tar målningar lång tid. Hon ställer undan målningarna och tar fram dem gång efter gång i hennes strävan efter att vara sann och inte föreställa sig, som hon själv säger.

 

Pris ur kungens hand

Birgitta har tagit emot pris ur kungens hand, hon finns på Moderna museet och hon har ställt ut så många gånger att hon knappast minns alla. Hennes ateljé är en bekräftelse på det jag redan från första stunden anat; hon är en hårt arbetande kvinna och det är en livsviktig uppgift hon har åtagit sig.

Birgittas tavlor tar oss med till länder där kvinnor inte får vistas ute själva på kvällarna, till platser där en urgammal olivplantering får ge plats för en motorväg, till torg i Sydamerika, till platser där hon försökt vara del i ett pågående liv. Hon skildrar smärta och sorg, vardag och glädje på sitt speciella sätt. Som på tavlan där en familj står på en vit brygga till en mörk sjö och där mannen som tagit sitt liv skildras med ett rött huvud. ”Han sköt sig själv i huvudet, och hur skulle jag skildra det och den smärtan det innebar?”

 

Birgitta kommer från en arbetarfamilj, det var ingen som någonsin uppmuntrade henne att måla, men hon målade ändå för det var det hon kunde och det hon kände var hennes tro.

”Jag har aldrig sökt det utan jag har bara målat.”

 

Vill du se min intervju med Birgitta Andersson kan du göra det på vår Youtubekanal genom att trycka på länken här: https://youtu.be/h34mZ_AUqXA

Och missa inte henne 20 januari – 11 mars på Jönköpings läns museum.

Conchi Gonzalez

Fotograf och verksamhetutvecklare på Jönköpings läns museum.

 

Jönköpings läns museum uppmärksammar Birgitta Andersson som fyller 80 år med att visa en omfattande retrospektiv utställning som visar både hennes måleri och grafik.

Birgitta är född i Jönköping och har under många år utvecklat ett måleri som uppmärksammats framförallt i Stockholm där hon har haft de flesta utställningarna. Nu vill vi lyfta fram hennes konstnärskap och bjuder in länets invånare att se ett glödande måleri utöver det vanliga, vi visar också den finstilta grafiken som Birgitta arbetat med under senare år. 

 

http://www.jkpglm.se/Utstallningar/Kommande-utstallning/Birgitta-Andersson—Resor-och-ogonblick/

Om kriget kommer

Hur länge skulle du klara dig om landet hamnade i en krissituation eller krig? Under det så kalla krigets tid, omkring 1946–1990, skulle svenskarna vara väl insatta i ett sådant läge. Därför fick landets alla hushåll skriften Om kriget kommer – vägledning för Sveriges medborgare. Den innehöll anvisningar och råd till civilbefolkningen i händelse av krigsliknande tillstånd. Skriften distribuerades ut i landet med en första upplaga 1943 och sedan i nya utgåvor 1952, 1961 och 1983. Information fanns också i telefonkatalogerna.

I början av ett nytt år är det dags för företag, föreningar och institutioner att summera det gamla året genom årsberättelser och bokslut. På Länsmuseet är det nu tid för sammanställning av året som gått. Föremålssamlingen har ökat med olika typer av föremål; konstverk, förhistoriska objekt, fotografier med mera. En av gåvorna sticker ut och har just en koppling till begreppet ”Om kriget kommer”. Det är en samling om 36 utvalda föremål från företaget Saab AB, Jönköping. Sommaren 2017 flyttade företaget ut ur sina lokaler vid Odengatan i Jönköping, men beredskapsmaterielen från det så kallade verkskyddet flyttades inte med till företagets lokaler i Huskvarna.

JM_56488_523

Sjukbår, filt, toaletthink och hjälm är några av föremålen från verkskyddet vid Saab AB i Jönköping, som nu finns bevarade för framtiden på Jönköpings läns museum.

Verkskydd är enligt Nationalencyklopedin: ”beredskapsorganisation som under höjd beredskap har till uppgift att, vid den anläggning där det organiserades, medverka vid skydd av verksamheten och personalen samt delta i räddningstjänst. Om det vid ett företag (anläggning) bedrivs verksamhet som har stor betydelse för totalförsvaret och anläggningen med hänsyn till sitt läge och verksamhetens art löper risk att bli utsatt för stridshandlingar kan regeringen, eller länsstyrelsen enligt regeringens bestämmande, besluta att ett verkskydd skall organiseras.”

Vid Saab AB i Jönköping var verkskyddet i funktion från 1950-talet till omkring 1991. Skyddsrum och utrustning fanns i företagets källarlokaler. Uttagna Saabanställda var indelade i ledningsgrupp, räddningstjänst, brandtjänst, sjukvårdstjänst och bevakningstjänst. Dessutom tillkom viss personal ur allmänna civilförsvaret och personer som var krigsplacerade på företaget. Verkskyddet ingick i den kommunala civilförsvarsenheten, som lydde under civilförsvarschefen och räddningsledaren.

Efter flera års nedrustning av försvaret i Sverige, ökad oro i världen och ett allt mer sårbart samhälle vad gäller bland annat försörjning av el, värme, vatten, livsmedel, transport och informationsteknik (IT), vill riksdagspartierna nu åter bygga upp det militära och civila försvaret. Uppfattningen är att Sverige ska kunna klara sig i tre månader utan hjälp och medborgarna ska klara sin försörjning av livsmedel med mera under en vecka. Hur skulle du göra vid en krissituation för att få vatten, hålla värme och få tag på mat? Har du förberett en krislåda med tändstickor, ljus, batterier, filtar med mera, liksom ett skafferi med matreserver?

Maria Ridderberg, verksamhetsutvecklare