Från bokhyllan

Finsk bastu och raskaraktärer

IMG_0181När man hittar en så trasig bok att man tänker slänga den men sedan inte kan sluta läsa, då måste man blogga lite.

Finland fyller ju hundra år som självständig nation i år men när denna bok kom ut, 1881, så var Finland ett ryskt storfurstendöme.

Avsikten med boken var att spegla den finska folkkulturen genom Nordiska museets föremålssamling. Gustaf Retzius fick uppdraget av Nordiska museets grundare Artur Hazelius. Och visst får vi veta mycket om seder och bruk, redskap och sånger men Rezius stora forskningsintresse rörde den fysiska antropologin, dvs han mätte skallar och letade yttre särdrag hos stora grupper för att beskriva olika raser. Så det sista kapitlet i denna bok ägnas åt de finska raskaraktärerna, den tavastländska och den karelska, vilka är de han har material om och känner till.

Tavastlänningen har t.ex. stark kroppsväxt, stort kort och brett huvud, fast hull, han är manlig, tungsint, inbunden och tyst, konservativ, trög men ihärdig och envis. Karelaren är smärt, proportionerlig kropp och huvud, livlig och lättrörlig, initiativrik men mindre ihärdig (än Tavastlänningen). …mera gentleman, vacker ofta ädel hållning … vackra typer förekomma också ganska ofta både bland män och kvinnor … 

Med facit i hand bortåt 140 år senare är det lätt att både förfasa sig över och skratta åt dessa idéer. Men jag blir nyfiken på Retzius, Wikipedia har en bra artikel. Jag läser mig till att hans syften främst var att historiskt beskriva raser, när idéerna under 1900-talets början började luta åt rashygien så verkade han dra öronen åt sig och var inte engagerad i grundandet av Svenska sällskapet för rashygien. Han gick i sin fars fotspår som forskare och var gift med Anna Hierta, dotter till Aftonbladets grundare Lars Johan.

/Karin, bibliotekarie

IMG_0184IMG_0183IMG_0182

Från bokhyllan

På flykt från krig – historia och nutid

Dessa halvstora pojkar som om ett par år skola vara fullvuxna människor, behöva mer än någon det stöd som ett hem kan ge en ungdom, ett verkligt hem, där det finns en far och en mor. De behöva inte bara mat, och rätt så mycket mat förresten, och husrum, utan också daglig omtanke och en hel del tillgivenhet.

Det kunde vara en tråd på Facebook om ensamkommande ungdomar från Afghanistan men några ålderdomliga ordvändningar avslöjar att texten är lite äldre, nämligen ur ett upprop om att ta hand om judiska flyktingbarn.

ArmemuseumarsboklitenArmémuseums årsbok 2017 handlar om flyktingskap och krig. Några människoöden lyfts fram, från Nordiska kriget på 1700-talet, från Andra världskriget samt från Mellanösterns konflikter under senare år.

Armémuseum har även dokumenterat berättelser från flyktingar och flyktingbarn i projektet Människor på flykt. Barnen intervjuades med hjälp av en bildenkät där de fick rita bilder av sitt hemland, minnen av flykten, bilder av sitt nuvarande liv samt en bild som visar vad de tänker om sin framtid.

Bilden nedan föreställer en fullsatt flyktingbåt.

Barnteckning som föreställer en fullsatt båt på flykt över medelhavet

/Karin, bibliotekarie

5 saker du inte visste om hembygdsrörelsen – 2. Konsten att vara ”utsocknes”

Örnviksbyggnaden på Hultet. Foto: Jönköpings läns museum

I hembygdsrörelsens begynnelse behövde vi den främmande, den nya blicken för att kunna forma hembygdsbegreppet till vad det är idag. 

Utsocknes – från plats utanför socknen; främmande (ur Svenska Akademiens ordlista)

I mitt förra blogginlägg (se länk längst ner) skrev jag om hur samhällets förändringar under 1800-talet och sekelskiftet påverkade människans ökade benägenhet att flytta på sig. Detta skapade en rädsla för att det som vi ansåg vara vårt kulturarv och identitet höll på att försvinna. Hembygd blev ett nytt begrepp och människor fick en lokal identitet som var knuten till det nya begreppet. Idén om hembygden talade om för oss att det fanns någonting annat, någonting som vi inte kunde tillräkna oss som just hembygd. Det var i mötet med andra som vi blev varse om vår särart.

De främsta utövarna av hembygdskulten
I hembygdsrörelsens begynnelse så var det de ”utsocknes”, de främmande som var de främsta utövarna av hembygdskulten. Genom nya ögon kom vi att se på vår hembygd på ett nytt sätt. Ni vet ju att man ofta talar om att vara ”hemmablind”. Här gick hembygdsrörelsen redan då före i att välkomna dem från andra socknar, landskap och länder till att få vara med och forma och bevara platsen och arvet. Turismen blev också en viktig del i framväxten av hembygdsrörelsen. Det var när vi började sätta oss själva i rörelse som vi blev medvetna om den gamla och den nya hembygden.
Detta kan låta motsägelsefullt; å ena sidan behövdes de ”utsocknes” för hembygdsrörelsen, samtidigt som vi blev varse vår särart och hembygdsbegreppet stärktes. Men det behövdes främmande ögon för att se det egna och vi välkomnade det.

Exempel från idag
Ett bra exempel på detta idag är Björkö hembygdsförening. De har gett ut en fantastisk årsbok 2016, jag rekommenderar den varmt. I boken finns bland annat en artikel om en familj som flytt från Syrien och som bor i Björkö. Det har visat sig att deras kunskap från jordbruket i Syrien kommer till nytta i de småländska skogarna. På frågan vad de visste om Sverige innan de kom hit svarar Abdulhamid:

Vi visste nästan ingenting […] Men vi förstod att här i Sverige finns trygghet och utbildning. Det är det viktigaste med Sverige.

Den belgiske illustratören Sebastiaan berättar i en intervju:

Att skildra de småländska landskapen var som meditation för mig […] Sedan besöket i Björkö har landskapet fått en mer central plats i mina bilder.

Monika från Västergötland säger följande om sin nya hembygd Björkö:

Jag trodde jag hade sett det mesta av svensk natur, men blev verkligen imponerad när jag såg en sådan rik flora och vacker mångfald.

Solnedgång över Gränna. Foto: Jönköpings läns museum

Den gamla och den nya hembygden
Idag har begreppet hembygd, i bemärkelsen att man kan hänvisa till en geografisk plats förändrats ännu mer. Min geografiska hembygd är Karlstad men jag känner mig inte hemma där idag. Det är minnet av mormor och morfar och mitt barndomshem (som såldes på 90-talet) som skapar en känsla av hemma. Men den bär jag ju med mig oavsett jag är här eller där. Det är dofterna, ljuden och minnet men inte platsen som sådan som väcker nostalgi. Min hembygd nu är Småland, den norra delen som angränsar mot Östergötland. Det var när jag blev förälskad i Gränna som jag engagerade mig i hembygdsrörelsen. Jag ville veta allt om staden jag flyttat till. Här växer mina barn upp och här går solen ned vackrare än någon annanstans på jorden.

5 saker du inte visste om hembygdsrörelsen – 1. Upp till kamp!

Patricia Hallman, verksamhetsutvecklare hembygdsfrågor