Skörden är bärgad, vintern är på väg. Nu är det Mikkelsmäss.

Kvinnor och män vid skördetid 1917 i Alviken, Gränna.

Mikaeli, Mikkelsmäss den 29 september, firades ursprungligen till minne av ärkeängeln Mikael. Som helgdag avskaffades den 1773 och idag högtidlighålls den söndagen efter Mikaelidagen om den infaller på en vardag. Många seder och bruk har knutits till den här dagen. Norrut hade Mikaeli betydelse som märkesdag inte minst därför att skörden nu borde vara avslutad. Många gillen bjöd på skördade färska grönsaker och rotfrukter. Vid Mikaeli tog man in boskapen och ställde dem i ladugårdarna. Nu började vintern. I landskapslagarna från 13-1400-talen sades det att skyldigheten att hägna upphörde nu.

På Mikaelidagen spådde man också väder. Om flyttfåglarna drar iväg för Mikaeli blir det dålig väderlek. Flög tranorna högt kom vintern meddetsamma. Flög de lågt – dröjde vintern.

Mikaeli hade också betydelse som terminsräkning och tjänsteflyttning för pigor och drängar. Flyttdagen på hösten var under nästan 100 års tid mellan 1723 och 1819 fastställd till 29 september. Efter 1819 flyttades den till 24 oktober. En del började kalla den nya flyttningstiden för Mikkelsmäss. När Mikaeli var flyttdag hade tjänstefolket rättighet till vissa lediga dagar och många drog till kyrkbyarna och till Mikkelsmässomarknaderna. Detta blev en storhelg, kanske för många unga mer efterlängtad än julen.

Margaretha Engstedt, antikvarie

Natten då solen vänder

En midsommardans i Lannaskede utanför Vetlanda 1906. Det är vad bilden visar. Min första tanke är att midsommarstången är helt fantastisk! Så oerhört utsmyckad med många blomstergirlanger. Vi kan anta att det fanns musikanter som spelade, kanske åt det håll dit nästan alla tittar. Bakom midsommarstången. Snart kommer dansen att börja.

Vid midsommar är nätterna långa och ljusa. Vi binder midsommarstänger och blomsterkransar, och vi äter sill, potatis och jordgubbar. Kanske slinker också en och annan nubbe ner. På ungefär detta sätt har midsommartraditionen sett ut åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Innan dess firades också midsommar, eller sommarsolståndet, men vi vet inte riktigt hur firandet såg ut eller gick till under äldsta tid.

Maud Lagerborg, verksamhetsutvecklare

 

Ta vara på daggen i midsommar!

Midsommarafton har ju sedan urminnes tider funnits som en stor folkfest och har näst efter julen varit den mest efterlängtade helgen. I jordbruksbygderna inföll under denna tid en arbetsfri period, då vårarbetet med jorden hade avslutats. Då hade man ledigt ett tag innan det var dags för nästa stora arbete, skörden med allt vad den innebar. Midsommarafton är i Sverige sommarens stora festdag. Den präglas av mycket av lövning eller majning då vi klär våra hus, kyrkor, bilar, dansställen och samlingssalar med blommor och gröna löv.

Nästan allt i naturen ansågs förr besitta en särskild kraft så här års. En av anledningarna att man majade med löv var just tron på denna kraft i grönskan. Ordet maja kommer från lågtyskan och har betydelsen att pryda med grönt. På midsommarnatten fanns det, trodde man, en övernaturlig kraft i allt som växte i naturen. Då hade blommorna starkare läkekraft än någon annan gång på året. Därför var det vanligt att binda en midsommarkrans eller midsommarbukett som också hängdes upp och sparades tills man kunde behöva den att bota sjukdomar med. Tron på undermediciner gav en känsla av trygghet särskilt som det förr kunde vara milsvida avstånd till en läkare.

Midsommarlöven kunde också tas tillvara för att senare användas som plåster. Man skulle t o m kunna använda det vissna lövet från majningen till läkande bad och då borde man sedan sitta i detta heta lövbad, tills man alldeles utmattad.
Daggen som föll under midsommarnatten ansågs läka sår och man kunde samla daggen i handdukar för att sedan använda vätskan vid bakning t ex. Men såna där recept går vi inte på nuförtiden.

Men visst har vi bevarat några midsommartraditioner ända in i våra dagar. Det mest karaktäristiska inslaget i dagens midsommarfirande är väl majstången och dansen och lekarna kring denna.

Margaretha Engstedt, antikvarie