Semmeldags

På medeltiden, när svenskarna var katoliker, föregicks påsken av en sex veckor lång fasta då det var förbjudet att äta kött. Men under dagarna före fastan passade man på att festa desto grundligare, och det är vad man förr kallade fastlagen. De tre dagarna före fastan hade namn som berättade att nu var det fest: fläsksöndag, bullemåndag och fettisdag. Fettisdagen kunde också kallas stenkaketisdag eller pannekaketisdag.

Mest känd är fettisdagen för fastlagsbullarna eller semlorna. Till en början kan de också ha sett något annorlunda ut än vad de gör idag. I Ystad i Skåne kunde man kanske för bara 30-40 år sedan just under fastlagen köpa i bagerierna korsformiga och kumminkryddade franskbröd vilka för övrigt hade exakt samma form som på de medeltida kalkmålningarnas måltidsscener.

Att också våra fastlagsbullar ursprungligen haft en sådan kors- eller viggliknande form visar den äldre benämningen ”hetvägg”. Detta ord kommer av det tyska ”Heisswecken”. Wecken betyder inte som vi felaktigt översatt vägg utan har just att göra med formen, viggar eller kors. Allteftersom tiden gick blev det vanligt att ta hål på bullens topp och gröpa ur inkråmet som sen blandades med smör och grädde och senare även så mandelmassan. Bullarna åts därefter med varm mjölk, socker och kanel. Först i slutet av 1800-talet började man äta fastlagsbullar som gräddbakelse till kaffet. Förr var ju något som tidigt förekom i borgerliga kretsar och en som bjöds på ”hetvägg” och som sedan ansågs också ha avlidit efter denna måltid var ju kung Adolf Fredrik.

Idag kallas fastlagsbullarna eller fettisdagsbullarna oftast semlor, vilket egentligen betyder på latin vitt mjöl, vetebröd. Namnet har hjälpt till att traditionsanknytningen kunnat tidsmässigt breda ut sig och semlorna äts ju idag året runt. En sed som anpassats till samhällena och därmed kunnat överleva.

Margaretha Engstedt, antikvarie

Från bokhyllan

Läcker bok!

 

 

 

 

 

 

 

Jag kallade det läckert, som med ljuflighet retar en frisk människas smak …
Bengt Bergius höll 1780 ett lärt tal i Vetenskapsakademien där han valts till ordförande (preses). Det handlade om allt tänkbart som människor sedan antikens dagar till hans egen tid runt om i världen ätit, njutit och även drogat sig med.
Nu har Kungl. Skogs- och latbruksakademien givit ut detta tal, med noter, kommentarer och fantastiska illustrationer, över 600 sidor läckerheter ..

Jag läser om såcker-lönnen, rutten mays som uppskattas av Canadas Irokeser, elefantäpplen och hottentottfikon, hummer och skallerorm sida upp och sida ner, det tar ju aldrig slut – och möjligen får man göra upp med en vanföreställning att folk förr inte visste så mycket om världen – nog var de globala så det förslog. Och insiktsfulla – tobak, finner Bergius – nyttjar de flesta för att synas karlaktiga!
/Karin, bibliotekarie

Lutfisken – en medeltida historia

För kanske 250 år sedan låg vintersolståndet några dagar före den 13 december och 1753 infördes här i Sverige den gregorianska kalendern som medförde att årets längsta natt infaller idag den 21 december.

Under medeltiden var fisken en viktig del i mathållningen. Den katolska kyrkan förbjöd under fastetiderna att äta kött, medan fisk var tillåtet. Fisk och kött konserverades genom torkning, saltning, rökning, syrning och gravning.

Lutfiskens historia sträcker sig tillbaka till medeltiden och kyrkans regler om vad man fick och inte fick äta under fastetiderna. Kring den 13 december började den stora julfastan och det var julfastans påbud om fiskdiet som knöt lutfisken, eller torrfisken till midvinterhelgens meny. Den äldsta notering som finns om svensk lutfisktradition är från Linköping och biskop Hans Brask, (1464-1538), som festade på lutfisk med mandel, russin och ärtor under fastan.

Förr var det inte bara till jul man åt lutfisk, den åts i påskfastan, i midsommartid och blev med sin helganknytning en festrätt på både bröllop och begravningar. Annadagen, den nionde december var en väsentlig tidpunkt i julförberedelsernas följd. Det var en gammal regel att på Annadagen ska man lägga lutfisken i blöt för att den ska vara i perfekt skick till julafton.

Margaretha Engstedt, antikvarie