Att gå med julbocken

Ett mycket gammalt nöje i vårt land och även i hela Norden var förr i tiden för ungdomar ”att gå med julbocken”. Speciellt på landsbygden. Under julhelgen var det förr. Under julhelgen var det förr en naturlig sak för ungdomar att organisera olika upptåg dels för att roa sig själva, dels för att samla pengar till juldanser eller julgillen. Metoden var att maskera sitt tiggeri genom att klä ut sig, eventuellt i kombination med något dramatiskt inslag. På så sätt kunde man i gårdarna samla pengar, matvaror, öl eller ett par flaskor brännvin som bidrag till sina gillen.

Julbocken var ofta klädd i päls och bockhorn, en tiggande upprorsmakare som både roade och retades, skrämde barn och stångades, där han inte alldeles fick som han ville. Skådespelet kunde börja i stillsam stil med en liten sång eller dikt utanför stugan. Snart bröt han sig in i rummen och rusade runt och slog fötterna

mot väggarna och skallrade och utstötte skrik och märkliga läten. När julklappar blev vanligt så småningom så blev det bocken som tog på sig rollen som julklappsutdelare. Riktigt när julbocken kom att ersättas av jultomten är lite ovisst.

Julbockstraditionen är ett gott exempel på hur en urgammal folktradition har kunnat vandra genom seklerna, hur den anpassat sig och fått nya funktioner i olika samhällen och på det sättet kunnat överleva.

Margaretha Engstedt, antikvarie

Lutfisken – en medeltida historia

För kanske 250 år sedan låg vintersolståndet några dagar före den 13 december och 1753 infördes här i Sverige den gregorianska kalendern som medförde att årets längsta natt infaller idag den 21 december.

Under medeltiden var fisken en viktig del i mathållningen. Den katolska kyrkan förbjöd under fastetiderna att äta kött, medan fisk var tillåtet. Fisk och kött konserverades genom torkning, saltning, rökning, syrning och gravning.

Lutfiskens historia sträcker sig tillbaka till medeltiden och kyrkans regler om vad man fick och inte fick äta under fastetiderna. Kring den 13 december började den stora julfastan och det var julfastans påbud om fiskdiet som knöt lutfisken, eller torrfisken till midvinterhelgens meny. Den äldsta notering som finns om svensk lutfisktradition är från Linköping och biskop Hans Brask, (1464-1538), som festade på lutfisk med mandel, russin och ärtor under fastan.

Förr var det inte bara till jul man åt lutfisk, den åts i påskfastan, i midsommartid och blev med sin helganknytning en festrätt på både bröllop och begravningar. Annadagen, den nionde december var en väsentlig tidpunkt i julförberedelsernas följd. Det var en gammal regel att på Annadagen ska man lägga lutfisken i blöt för att den ska vara i perfekt skick till julafton.

Margaretha Engstedt, antikvarie

Almanackan som varade i evighet

Under medeltiden och även långt senare hade svenska bönder runkalendrar eller kalenderstavar, som de räknade tiden efter. När runkalendern blev ett folkligt hjälpmedel infördes tecken och bilder för högtider och sedvänjor, till exempel en krona fanns för alla Mariadagar, en nyckel vid Per, ett dryckeshorn markerade julhelgen. Runstaven var en slags evighetskalender som kunde användas år från år, bara man kände till den ganska enkla metoden. Varje dag var utmärkt med en runa eller ett hack i kalenderstaven, och man fick noga hålla reda på hur söndagarna försköts år från år och när det var nymåne. Att kalendrarna var av trä hade en självklar orsak. Pergament eller längre fram i tiden papper var något sällsynt. Däremot fanns trä i överflöd och man kunde tälja sin egen runstav som också kunde användas som promenadkäpp.

Tiden juli- augusti på ena sidan av runstaven. Veckodagarna betecknas med de sju första runorna i ”runalfabetet”, Futharken. Det gällde att för varje år veta vilken av dessa runor som var söndag. I raden längst upp finns ”gyllentalen”, som man måste känna till för att veta när nymåne inträffar: systemet grundas på att nymåne alltid kommer på samma datum efter nitton år. I nedersta raden finns symboler för de fasta helgondagarna som till exempel kors och yxa står för Olof, 29 juli, eftersom helgonet dräptes med en yxa. Lars halstrades. Och därför finns ett halster på hans dag, 10 augusti. Marie himmelsfärd, 15 augusti, markeras med kors och krona, Bartolomeus symboliseras med kors och en kniv, eftersom han flåddes, 24 augusti.

Margaretha Engstedt, antikvarie